Varje morgon när jag vaknar, vaknar jag med ångest. Ångest över att det är så tidigt. Att jag inte orkar stiga upp utan vill ligga kvar i sängen. Men det har inte att göra med någon ångest över mitt arbete – dit längtar jag – utan för hundarna. Är det meningen att det skall kännas så? När bästaste hundvakten Emma kommer med sitt leende klockan sju på morgonen (som i morse) känns det mycket lättare.. men det är ju inte alla dagar hon kan. Jag önskar jag hade kunnat ta med mig dem (eller i alla fall Semla) till jobbet.. men det är visst några ur personalen som är allergiska. Trist (+ en del uppgivna svordomar). Hursomhelst så släpper ångesten när jag får gå Gibsons och min bästispromenad på morgonen. Runt lilla sjön går vi och Gibson får springa precis hur mycket han vill i det vackra morgonljuset. Och efter det är jag vaken. Morgonpromenad är perfekt innan jobbet, man vaknar till liv och kroppen får energi. Morgondagens promenad blir lugn och jättehärlig för i morgon kommer Emma på förmiddagen och stannar hela dagen. Då mår mitt hjärta bäst.
Senaste kommentarer